nya mål och nya möjligheter

ett nytt år. ett nytt land. ett nytt hem. att helt plötsligt befinna sig på en ny plats med nya möjligheter är väldigt spännande men samtidigt väldigt omtumlande och skrämmande. Melbourne är min nya hemstad för tillfället och varken jag eller någon annan vet hur länge jag kommer bo här. jag har för närvarande bott i mitt nya hem med min underbara kärlek i snart tre veckor men det känns som jag hunnit med så mycket under denna korta tid. samtidigt känns det som att jag inte startat min nya vardag. det är fysiskt utmattande att hela tiden känna alla typer av känslor på en gång. missförstå mig inte, jag trivs verkligen här men att slängas in i en ny miljö är påfrestande. jag läste någonstans att det tar ca tre månader innan man känner sig tillrätta med sin nya miljö o sitt nya land. om tre månader hoppas jag att jag känner mig helt bekväm med allt och att jag fått ett bra jobb. jag har bara precis börjat med att söka jobb då mycket annat praktiskt har pockat på uppmärksamhet. jag är tacksam för att min pojkvän är aussie och kan hjälpa mig även om han tycker att jag borde kunna fixa allt själv på en gång. inte så lätt alla gånger!

just nu pågår en enorm värmebölja, över 40 grader varje dag denna veckan. just nu är det 44 grader. det tär på kroppen vill jag lova. det värsta är nog att inte kunna sova. temperaturen går inte ner under 30 grader någon gång under dygnet vilket är påfrestande. men till helgen ska det bli svalare igen, ca 24 grader. det är lite mer hanterligt! nu blir man mest urlakad och orkar inte göra någonting. men jag hatar när människor klagar så jag vill inte fortsätta, jag gillar värme. 

jag känner att jag saknar skrivandet, att aldrig få använda sitt modersmål fullt ut gör att man känner sig smått handikappad ibland. vingklippt. det svenska språket är vackert och att inte kunna uttrycka sig naturligt till den man älskar är olyckligt. men jag vill så klart bli helt engelskspråkig, inte enbart pga sambon utan för att det är en väldigt bra tillgång vart man än hamnar. 

på återseende vänner.

att vara eller inte vara..

som ni förstår händer det mycket nu. i livet alltså. inte här. jag har inte haft något intresse av att blogga sen jag kom hem ifrån Australien. jag brukade följa en hel drös av intressanta, roliga, inspirerande och fina bloggar men jag är liksom inte intresserad alls längre. vet inte om det är något temporärt eller långvarigt. därav min brist på engagemang här. tanken har slagit mig att jag ska sluta blogga helt men sen tänkte jag att det vore trevligt för de som är intresserade av att se hur livet kommer att te sig för mig, där nere på andra sidan jorden. så därför kommer jag att ha kvar den så länge. jag hoppas att mitt intresse kommer tillbaka fortare än kvickt. men just nu packas det för fullt. ett lägenhetsliv ska ner i lådor och upp på vinden. tills jag återvänder. men gud med saker man samlar på sig. totalt onödiga för det mesta så det är bra att rensa. och snart ska den stora resväskan packas. ett betydligt svårare test. vad ska man ha med sig?! 

jag åker den 27 december om allt går som det ska. ett äventyr av rang måste jag då säga. att byta allt man känner till för att prova något helt annat ett tag. jag känner att det behövs. jag behöver lite ny input i mitt liv. men fram tills dess är det Skåne som gäller. och en jul som jag totalt missat är på gång...

någonstans mellan Byron Bay och Sydney

Njuter i Byron Bay.

Klippformation mellan Cogee och Bondi.

Vackra dagar i ett kallare Malmö.

back in town

och så var jag tillbaka. till ett grått höstMalmö. som att jag kunde förvänta mig något annat. resan var helt otrolig. bara att komma till ett annat land som är så långt bort man kan komma är så värt. sen att man passar på att se mycket, äta annorlunda mat och skaffa nya vänner är liksom en enda stor bonus. nu var ju en del av min resa tillägnad min kärleks hemstad. och att va med honom i två hela veckor. jag fick även träffa hans familj och hans närmaste vänner. det var så klart omtumlande men allt kändes bara så skönt och avslappnat. som om jag känt dem för en lång tid. det var oerhört sorgligt att lämna. bilturen till flygplatsen kunde inte varit jobbigare. jag är trots allt glad att vi fick två veckor även om avskedet blev så mycket jobbigare. vi fick bekräftat båda två att detta är något vi tycker är värt att kämpa för. att vi vill vara med varandra. därför har vi beslutat att jag kommer flytta till Melbourne! någon gång i mellandagarna, när julen passerat och ljuset precis är på väg att vända. mer än så kan jag inte säga just nu. men om någon sagt till mig för ett år sedan att jag skulle träffa en man från Australien och att jag skulle flytta dit hade jag hånskrattat henne/honom rakt i ansiktet. men det är väl det som är det fina med livet. det tar sina egna vändningar. jag har insett det nu. jag är nog en bättre och lyckligare människa nu än vad jag varit på bra länge.

 en av alla ständer mellan Cogee och Bondi.

the great journey

igår fyllde jag 25 år. ett kvarts sekel. för mig är det dock bara en siffra, har aldrig riktigt brytt mig om födelsedagar och liknande. men i fredags var jag i alla fall ute och åt på restaurang. och överraskningsfirades av vänner i Köpenhamn med glitter, shots och danska flaggor! det var längesen jag var uppe så länge kan jag säga. halv sex lördag morgon damp jag ner i min sköna säng. igår kväll firade jag med familjen. alltid lika trevligt att äta ute! idag är det ny fika och sen film-mys ikväll. efter denna helgen är jag glad över att känna så fina människor. och på tisdag åker jag till Australien i ca 5 veckor!! medresenär är finaste Amanda. stressen börjar göra sig påmind. jag har inte packat mer än att jag har gjort en lista. som jag antagligen inte kommer att kunna följa! ;) jag som brukar vara den mest planerande människan. ingenting har jag fått gjort de sista veckorna. min hjärna är ett kaos och känslorna är all over the place. och även om det ska bli ett enormt äventyr och en fantastisk resa med bästa vännen känns det allt lite ledsamt att lämna när man är nykär. och det enda man vill är att få kramas varje dag. men något positivt i allt detta är att vi kommer få två veckor i Melbourne innan jag åker tillbaka till ett grått novembersverige. efter det får vi se. det håller liksom inte att ha ett distansförhållande mellan Sverige o Australien. en av oss måste röra på sig lite, för ett litet tag. inga lätta beslut att ta när man knappt känner varandra men vet att man vill va tillsammans 24 timmar om dygnet. så dålig tajming. men vem har sagt att det ska va lätt, att känslor kan styras.

mitt sporadiska bloggande kommer alltså bli än mer sporadiskt nu. jag ber om förlåtelse. men kanske kommer det lite uppdateringar från down under då och då. annars är instagram det bästa stället att följa mig på. ettsvenssonliv därmed. ta hand om er så länge!

turbulens är det rätta ordet

 herregud. den senaste 1,5 månaden har det hänt otroligt mycket i mitt liv. därav det uteblivna bloggandet. jag trodde aldrig att något kunde ta så mycket tid av mitt liv och min tankeverksamhet att jag inte skulle ha tid eller lust att sitta vid datorn eller blogga. men det är vad som har hänt. efter ett turbulent år mår jag för första gången riktigt bra och ser ljust på livet. som ni kanske förstår har dessa känslor ofta med kärlek att göra. så även denna gång. jag försökte ignorera mina känslor och förneka det för mig själv ett bra tag men till slut gick det inte att bortse ifrån. jag har träffat någon, någon som uppskattar mig och som ler mer hela ansiktet så fort han tittar på mig. jag ville verkligen inte träffa någon, kände att det kunde vara bra att va själv ett tag. det har jag i och för sig varit också men tänkte att jag bara skulle tänka på mig själv och göra vad jag vill. det har inte förändrats, tvärtom, jag har valt att gå in i detta trots att jag ska resa iväg. en resa som jag inte har berättat för er om än. den resan och det kapitlet förtjänar ett eget inlägg. det jag har lärt mig är att det aldrig blir som man tänker sig. ens planer kan omkullkastas på en sekund och just nu låter jag det bara hända och det känns oerhört skönt. skönt att inte vara den som styr och strukturerar och planerar stup i kvarten. visst finns det frågetecken men inga som inte kan tas om hand.

jag tänkte att ni ville veta.

men det går bra nu.

när tiden inte riktigt räcker till

jag fattar knappt att vi befinner oss i mitten av juli. jag hann inte med juni. jag kämpar med att försöka ta vara på dagarna men det känns som att jag inte gör något annat än åker fram och tillbaka och hinner inte slappna av någonstans. hinner inte träffa alla de fina människor som jag satt mig för att jag skulle hinna träffa. tänkte innan att sommaren skulle bli så fylld av roliga saker. men man räcker aldrig till. otillräcklighet. kanske sätter jag upp för höga hinder för mig själv. och det är mycket praktiskt och logistik som pockar på uppmärksamhet. mina tankar flyger, flyger framåt tills slutet av augusti. när sommarjobbet är slut. och hösten ligger framför oss. jag berättar mer om den alldeles snart. jag lovar.

bildkälla.

ospontant och tiden flyger, högt över molnen

snart två veckor sedan midsommar. jag försöker göra andra saker än att sitta framför datorn. det går sådär. men förra helgen var jag i alla fall hos föräldrarna och träffade storasyster också. vi åt takeaway och umgicks. det är lite tråkigt att alla fina vänner, och samhället överlag, är så oanträffbara. allt måste planeras i veckor i förväg. var är spontaniteten nu för tiden? när jag är ledig är ingen annan ledig. ingen som har tid eller ork att umgås helt opretentiöst. det ska bli ändring på det nu under juli och augusti. det bestämmer jag nu. och vi tillsammans, eller hur? vi ska bättra oss!

imorgon bitti åker jag till Österlen för jobb i fyra dagar. jag har försökt att maxa de kommande lediga kvällarna med trevligt umgänge. för att verkligen ta vara på den tiden vi har. för om vi ska va helt ärliga är vi alla ett dammkorn i ett tidsperspektiv. gör det mesta och det bästa av situationen, det lovar vi varandra nu!

bildkälla.

Årets ljusaste helg

Åh äntligen har jag landat. i sommaren. i mig själv och livet. känns det som i alla fall. midsommarhelgen var den bästa någonsin. med finaste vännerna och godaste maten. så mycket kärlek!

Mitt bordssällskap; Kalle, Amanda och Johannes som ser väldigt nöjd ut.
 

Jag och bästis Amanda, något suddiga dock.

kära sötnosar!

 

ett mycket somrigt stilleben.

kransbindning på däcket. 

Amanda och jag, fina kransflickor.

 

Fian, Miranda och Robin.

Ombyte för lekar på stranden. Detta fotot är det första och enda ordentliga i en otroligt rolig bildserie på mig och Robin som jag besparar er.

 Det sista fotot, mindre uppstyrt...det var meningen att vi skulle göra ett gemensamt hopp enligt fotografen men det blev väl lite si så där med det...;)

 

Lagkaptenen Gustav.

Finaste vänner!

Fler fina vänner.

Måste ändå säga att de roligaste bilderna från tillställningar likt midsommar är nog de som är helt ofokuserade, suddiga och utan tanke!

 Det var en så rolig helg med bad i 30-gradig pool och pizza i hamnen dagen efter. Hoppas er midsommar också var helt underbar!

Förlåt för att..

jag verkligen har varit en usel uppdaterare här sista tiden. fyra inlägg i juni! under all kritik ju! men det har varit en oerhört omvälvande månad. på alla plan. utan att gå in på några detaljer har mitt känsloliv stormat mer än jag kunnat föreställa mig. men nu är det över. nu kan det bara bli bättre och jag mår faktiskt bättre än på väldigt länge. jag kan inte komma ihåg senast jag vaknade full med tillförsikt inför livet och med en nyfikenhet på vad som väntar bakom nästa hörn. livslusten är på topp om man vågar yttra sådana saker. jag är glad, inte lycklig men glad. och det räcker gott för mig just nu. och lycklig, vad betyder det egentligen? vem har egenrätt att sätta gränserna för vad jag ska känna? ingen annan än jag själv! 

Jag ska ha en underbar officiell första ledighet över midsommar i goda vänners lag. det kommer bli helt underbart och jag är verkligen värd det! puss på er!
ps. jag har i alla fall äntligen fixat till en ny bild och layout här på bloggen!ds.

att jobba ikapp när regnet faller

regnet har fallit över min stad idag. på ett sätt är det skönt för man hinner jobba ikapp lite av det man skjutit framför sig under den soliga tiden vi haft. det verkar som att soltörstande svenskar släpper allt de har för händerna när solen skiner. på ett sätt förstår jag det men efter ett tag ropar vardagen. och jag har inte haft långbyxor på två veckor. det känns lite konstigt idag faktiskt. trots behovet av att göra färdigt alla ändringar med min uppsats stack jag på lunch med klasskompisar. eller före detta klasskompisar ska jag kanske säga numera.

bildkälla.

när man tror att man är ensammast i världen

denna veckan kunde jag varit utan. eller egentligen inte. jag har mått så otroligt dåligt några dagar men nu börjar det vända. utan att gå in på några detaljer fick jag ett besked som jag inte velat få men som jag ändå väntat på. det var något av det hemskaste jag hört men jag behövde höra det. men det var precis som i filmer, ni vet, tiden stannar och fast det är sol och varmt ute fryser allt inombords till is och man vill spy. på grund av detta tänkte jag faktiskt pausa bloggen på obestämd tid men nu har jag insett att jag behöver den. och jag har nog de bästa vännerna någonsin. stödet som man får och all värdefull input. och de stunderna när man inte orkar prata längre men klarar inte av att vara ensam. då finns de ändå där. mitt humör svänger mer än största berg-och-dal-banan på Tivoli och ibland känns livet skit och framtidstron är släckt. men ibland känns det faktiskt ganska bra. små glimtar. kanske av det som komma skall. någon gång måste det ju faktiskt vara min tur. nu kan det bara bli bättre. livet, jag väntar tålmodigt här när du bestämt dig för att slå mig med häpnad. jag är redo.

bildkälla.

när åskan drog in.

jag sprang fort med vinden igår. det hjälpte. och jag lyssnade på åskan som drog in. idag är det bättre. och jag är så tacksam för mycket annat i livet än just kärlek till en partner. jag är tacksam för alla mina finaste vänner. jag blev bjuden på middag igår hos en fin liten familj. att titta på en tre månader gammal bebis kan uppta så mycket tid! tre vuxna människor som står och tittar på en bebis i evigheter. det måste se något ut. njut av söndagen alla fina! imorgon börjar en ny händelserik vecka.

If you have chemistry, you only need one thing.Timing. But timing's a bitch.

jag borde vara glad. vara nöjd över vad jag presterat. att universitetstiden är över. att sommaren är här. att det finns lite roliga planer för hösten. men det är jag inte. solen skiner och det är varmt. människor är ute. med barn och hundar och släktingar. jag vill bara att det ska regna. just nu irriteras jag av andra människors lycka. inte för att jag missunnar dem det utan för att jag också vill vara lycklig. vakna upp och känna att det kommer bli världens bästa dag. varje dag. jag vill att det ska regna så att jag kan ut och springa. så att jag slipper tänka på allt som gnager i huvudet och skär i hjärtat. och att löprundan aldrig tar slut. så att jag slipper komma hem till något ensamt. idag kommer min gamla kärlek hem till vår stad. jag vet inte riktigt hur jag ska hantera det. men bra är det fan inte.

bilder härifrån.

just i detta nu

jag dricker iskaffe och försöker bli färdig med allt för opponeringen på måndag. mest för att kunna sticka ner till stranden i eftermiddag och sen ta det lugnt i helgen. äntligen börjar jag få sommarlovskänslor igen! åt frukost på en solig balkong i morse med 27 grader. helt ok tycker jag! annars beundrar jag mest de lila bollarna från föräldrarnas trädgård. och jag har börjat se fram emot allt pyssel jag kan börja med snart. trevlig fredag på er!

Rawfood-rullar med supergod sås

För ett tag sedan fixade jag till lite rawfood-rullar. supergott och fullpackat med krispiga grönsaker och stark sås. rawfood är mat som inte hettats upp över 42 grader. mina rullar fyllde jag med morötter, bönor, mango, koriander och avocado. men man kan ju fylla med vad man vill egentligen. superenkelt är det också. hacka upp grönsakerna och blötlägg rispapperna ett och ett annars kletar de ihop. lägg ut grönsakerna på det nu mjuka pappret och rulla ihop. gör ett gäng rullar. min sås bestod av japansk soja, lite fisksås, finhackad vitlök och chili. o citronsaft. färdigt! njut i mängd och parti!

när man är kvar i något man lämnat

ett steg närmare mot slutet av terminen och min studietid. masters-uppsatsen är inlämnad. hjärnan och hjärtat är lite lättare. men trots detta; vad ska jag göra nu då? när något som upptagit ens tankar och krävt full uppmärksamhet i ett halvt år bara tar slut lämnas man kvar i något sorts vakuum. men jag tror jag ska fixa det ;) tänk, nu kan jag snart planera dagarna som jag vill. eller inte planera alls!

fear of missing out; från syrén till rapsfält (österlen i mitt hjärta)

 

nä jag är inte färdig med uppsatsen. men jag pausar hjärnan lite. ju äldre jag blir ju snabbare går tiden. speciellt på våren när så mycket händer verkar det som.det finns alltid något man missar. maj och juni är ju de mest händelserika månaderna med helgdagar, examensfester,  födelsedagar och allt där emellan. plus att naturen är helt underbar just nu. och jag missar den! men jag sprang igår. i regnet. precis som att himlen förstod hur jag tänkte. det var bara så skönt! och syrénen blommar. min favoritblomma på försommaren. doften får mig alltid att tänka på skolavslutningar. avslut på något gammalt. att det är dags att gå vidare. mot något nytt. men mest av allt saknar jag långa promenader i skymningen längs havet. och rapsfälten som verkar vara oändliga. åh intensiva gula rapsfält. jag behöver dem. jag ska skänka dem uppskattning i helgen. tack gode gud. 

där sand möter gräs och solen bleker håret vitt

i lördags var det sommar. jag, daniel och jesica låg på gräset precis där gräs och sand möts nere vid stranden. solen värmde mina axlar och den varma vinden slet i mitt hår. första steget mot sommarblekt vitt hår. sen åt vi glass. på kvällen blev det bio och The Great Gatsby. när Eurovision-spektaklet var i stan kan jag påstå att det var tämligen få i biosalongen förutom vi. men vad gjorde väl det! sen vin på uteservering med vänner tills vi promenerade hem i sommarnatten. jag förstår att det är nära nu, nära tills varje dag kan vara så kravlös och underbar. jag är inne på upploppet, jag ska bara orka ta mig i mål. jag vet att det kan gå. jag återkommer när det är gjort, när denna oerhört stora del av mitt liv, detta kapitel är till ända. jag kan inte fatta det.

 

bilderna kommer från min sommarmapp på pinterest.