denna veckan kunde jag varit utan. eller egentligen inte. jag har mått så otroligt dåligt några dagar men nu börjar det vända. utan att gå in på några detaljer fick jag ett besked som jag inte velat få men som jag ändå väntat på. det var något av det hemskaste jag hört men jag behövde höra det. men det var precis som i filmer, ni vet, tiden stannar och fast det är sol och varmt ute fryser allt inombords till is och man vill spy. på grund av detta tänkte jag faktiskt pausa bloggen på obestämd tid men nu har jag insett att jag behöver den. och jag har nog de bästa vännerna någonsin. stödet som man får och all värdefull input. och de stunderna när man inte orkar prata längre men klarar inte av att vara ensam. då finns de ändå där. mitt humör svänger mer än största berg-och-dal-banan på Tivoli och ibland känns livet skit och framtidstron är släckt. men ibland känns det faktiskt ganska bra. små glimtar. kanske av det som komma skall. någon gång måste det ju faktiskt vara min tur. nu kan det bara bli bättre. livet, jag väntar tålmodigt här när du bestämt dig för att slå mig med häpnad. jag är redo.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar