söndag, september 02, 2012

skärvor av mitt hjärta

jag har länge funderat över hur privat jag ska vara här på bloggen. jag har inte många läsare (vad jag vet) utöver min familj. min tanke med denna blogg har inte varit att sträva efter så mycket publicitet och berömmelse som möjligt utan att se det som en anslagstavla för det kreativa i mina bilder. som en kul grej utan prestationskrav. nu kanske det blir mer som en dagbok. jag känner att jag behöver ventilera vissa saker.

jag har tänkt länge på detta inlägg. haft det färdigskrivet men inte publicerat det. haft svårt att hitta de rätta orden. men, idag är det en månad sedan min kärlek sa att han nog inte tycker om mig längre. två veckor senare åkte han för att bosätta sig och studera ungefär 8 timmar bort. mitt hjärta är utrivet och stampat på. jag kämpar varje dag för att plocka upp bitarna och försöka gå vidare med mitt liv. att varje dag finna någon mening med att vakna och gå upp över huvud taget. att äta. att äta bra. att varje sekund försöka tänka på något annat än varför han inte är här. varför han inte vill vara min längre. jag försöker se hur mitt framtida liv ska te sig när alla mina livsplaner och drömmar involverade honom. han som jag tycker är mannen i mitt liv. han.

jag kommer på mig själv med säga hans namn till andra personer. vanans makt är stor. jag tror att han är vid tv:n när jag är i köket och förväntar mig att han finns bredvid mig när jag vaknar. det är han inte längre. antagligen kommer han aldrig finnas där igen. för helt säker var han inte när han lämnade mig. jag försöker intala mig att det är slut för gott. gå vidare, hoppas inte, tro inte att han kommer ångra sig. han säger att han fortfarande älskar mig, att jag är hans bästa vän och att han vill att jag alltid ska finnas i hans liv.

jag fattas honom. jag känner mig halv som människa och kan lika bra vara ensam om jag inte får va med honom. självklart är jag inte så dum att jag inte fattar att detta kommer gå över. en dag kommer jag att lägga mig utan att ha tänkt på honom. sakta men säkert kommer jag glömma hur han ser ut när han precis vaknat. när han skrattar. när han funderar.

som tur är har jag personer i min innersta krets som jag kan ventilera detta med. älta. föräldrar, syster och nära vänner som stöttar så gott det går. jag vill inte ha medlidande, herregud alla människor har blivit dumpade någon gång. de har rest sig och träffat någon ny, någon annorlunda. kanske någon som är bättre.

som ni nog förstår och som jag hoppas att ni kan acceptera så känns inlägg om blommor och nya tidningar plötsligt väldigt meningslösa. precis som allt annat i mitt liv just nu.

3 kommentarer:

  1. Jag förstår om det inte blir fina färgglada blommor och sånt. Är ledsen för din skull. Du kommer resa dig igen! Har följt din blogg i flera månader men aldrig skrivit förrän nu.

    SvaraRadera
    Svar
    1. tack för fin kommentar! och va roligt att du följer min blogg! det är bara att fortsätta att kommentera och förhoppningsvis kommer det snart nya inlägg om andra saker. så att man får annat att tänka på! ;)

      Radera
  2. Ja vad kan man säga..inte mycket.Det är svårt att vänja sig vid tanken på att inte det är som det varit de senaste åren,men vi får väl vänja oss.Jag har varit och är fortfarande lite sorgsen,mest för jag lider när du/ni är ledsna. Kram M

    SvaraRadera